JUSTIN BIEBER NOVELL

Allt hade gått så fel sedan jag kom till Stratford.

 Jag hade redan träffat någon som hatat mig från första början, jag drack inte vilket tydligen varenda tonåring här gjorde och jag hade också hunnit med att spilla ut en killes drink.

Jag passade helt enkelt inte in i denna värld.

Jag granskade noga de tonåringar som samlats runt omkring mig, jag kände inte igen någon förutom de få som kommit fram och presenterat sig själva. Min blick fästes på en tjej jag mycket väl kände igen. Den blonda tjejen jag stött på i kön på kafét, Alice.

’’Åh, fröken perfekt dricker Coca cola. Fröken perfekt är så rädd för att dricka lite, eller är det helt enkelt så att Fröken perfekt är rädd för föräldrarna?’’ sa hon sedan när hon mött min blick.

Hon skrattade högt och pekade på Coca cola burken jag hade i handen.

Nu kände jag en tår rinna ner för min kind, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Jag sprang, förbi folkmassan som blivit nu blivit större och upp för trappan.  Det var nästan tomt här uppe och jag hade ingen aning om vart jag var på väg jag ville bara vara ensam.

 Jag öppnade snabbt en dörr som jag först trott var till en toalett men som jag snabbt märkt var dörren till ett rum, det såg ut som ett gästrum. Jag sjönk ihop på golvet och lutade mig mot sängkanten.

 Tårarna slutade inte rinna och jag grävde ner ansiktet i händerna, jag kan inte minnas sist jag gråtit så här mycket eller någonsin känt mig så här sårbar.

’’Hey, hur är det? är du okej?’’

Jag tittade upp och såg att det nu stod en kille framför mig. Han tittade oroligt på mig med sina hasselnötsbruna ögon.

Hey, is everything okey? How are you?

 

Jag torkade snabbt bort tårarna i ansiktet.

’’Oroa dig inte, jag skulle precis gå’’ sa jag snyftande och skulle precis till att resa mig upp men jag hann inte ens halvvägs innan killen fattade tag om min hand.

’’Nej, sätt dig. Du är ledsen, du går ingenstans i dessa konditioner. Okej?’’

Han satt nu bredvid mig och kollade allvarligt in i mina ögon.

Jag trodde verkligen på att han försökte hjälpa mig. Han såg uppriktigt ledsen ut.

Jag sjönk ihop på golvet bredvid honom igen.

Han reste sig upp och gick mot den tillhörande toaletten och kom snabbt tillbaka med en mugg i handen.

’’Drick, det hjälper’’ Jag kollade osäkert på muggen och undrade vad det var i.

’’Det är bara vatten, jag lovar’’ sa han och log mot mig. Hans leende fick mitt hjärta att slå ett extra slag och jag hade ingen aning om varför. 

Jag tackade och drack snabbt upp vattnet.

 

Jag gick till köket och tog en Coca cola burk innan jag gick fram till den stora folkmassan som samlats runt dansgolvet.

 Jag visste inte vad det var alla tittade på men jag fick snart se det själv. Alla hade samlats för att titta på en tjej som dansade, hon var riktigt duktig. Då menar jag oerhört duktig. Jag förstod nu varför alla samlats, det var fascinerande. Jag hade sett många proffsiga och duktiga dansare förut bland annat de dansare jag hade med mig på mina turnéer, men tro mig jag hade aldrig någonsin sett någon röra sig på sättet hon gjorde. Jag började klappa händerna i takt med de andra som stod och tittade på när tjejen rörde sig i takt med musiken.

Hon slutade plötsligt dansa. Hon tittade förvirrat runt omkring sig och hon såg inte alls lika lycklig och harmonisk ut som hon gjort för bara någon sekund sen.

’’Åh, fröken perfekt dricker Coca cola. Fröken perfekt är så rädd för att dricka lite, eller är det helt enkelt så att Fröken perfekt är rädd för föräldrarna?’’

Jag kände genast igen rösten. Alice. Tjejen som alltid skulle göra livet surt för alla andra.

Tjejen sa ingenting, hon stod bara där omringad av en massa människor, tyst.

Jag såg en tår rinna ner längs hennes släta kind och det tog inte lång tid innan hon trängde sig förbi den stora folkmassan och sprang upp på övervåningen.

’’Att du alltid ska förstöra för alla andra Alice. Grattis du är nu officiellt Stratfords elakaste människa’’ Röt jag till utan att tänka mig för innan jag sprang efter tjejen som blivit ledsen.

Jag var nu uppe på övervåningen men jag såg henne inte. Jag antog att hon gått in i något rum. Jag öppnade dörr efter dörr men hon var inte där. Jag öppnade den sista dörren, dörren till gästrummet. Där satt hon, gråtandes på golvet.

’’Hey, är du okej?’’ frågade jag och kände av en viss oro i min röst.

’’Oroa dig inte. Jag skulle precis gå’’ snyftade tjejen och torkade bort tårar i ansiktet. Hon var precis till att resa sig upp men innan hon hann fattade jag tag om hennes handled.

Don't worry, I was just leaving

 

’’Nej, sätt dig. Du är ledsen, du går ingenstans i dessa konditioner. Okej?’’

Jag slog mig ner bredvid henne och tittade in i hennes bruna ögon. De var vackra.

Tjejen var helt förstörd, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag reste mig upp och gick mot gästtoaletten, jag tog sedan muggen som låg på handfatet och sköljde ur den innan jag sedan fyllde den med kallvatten och gick tillbaka in i rummet.

’’Drick, det hjälper’’

Jag gav henne muggen och hon tog emot den med ett tacksamt leende.

Hon tittade sedan osäkert på muggen.

’’Det är bara vatten, jag lovar’’ la jag till och log stort.

”Tack” sa hon och log.

 En annorlunda våg av känslor slog mig när jag såg hennes leende men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

*
Vi hade suttit och pratat ett tag, mest om Alice och vilken idiot hon var.

Jag hade under hela konversationen försökt lugna ner henne och att berätta att Alice alltid vart elak mot alla tjejer hon tyckt vart bättre hon själv att det bara var avundsjuka allt ihop. Hennes tårar hade forsat ner för hennes kinder under hela konversationen. Men nu hade de äntligen slutat rinna.

Det slog mig att jag fortfarande fast jag pratat med tjejen i någon timme nu inte visste hennes namn.

’’Vad heter du?’’ frågade jag snabbt och log.

Hon tittade på mig ’’Carter. Carter Hamilton’’ sa hon och log stort.

Carter, fint namn tänkte jag för mig själv.

’’Dudå? Vad heter du?’’ frågade hon glatt.

Frågade hon just efter mitt namn eller inbillade jag mig? wow, detta har inte hänt på… ja jag vet inte flera år. Men hur? Jag tittade på henne och mötte hennes bruna ögon som nu fyllts med iver.

”Justin” sa jag sedan och log stort. Det kändes på något vis väldigt skönt att hon inte visste vem jag var men på ett annat sätt kändes det konstigt och… annorlunda?

’’Där är du Carter!’’

Min blick förflyttades från Carter till dörren där jag Taylor nu stod. Jag kände inte henne personligen men jag visste att hon gick på min förra skola och var vän med både Chaz och Ryan.

’’Jag har letat i typ två timmar efter dig men när jag inte hittade dig nånstans trodde jag du gått hem. Hur är det?’’ fortsatte hon sedan förvirrat samtidigt som hennes blick förflyttades mellan Carter och mig.

’’Det är bra nu’’ hörde jag Carter säga och jag såg i ögonvrån att hon tittade på mig.

’’Jag tänkte gå hem nu, det är ju sent och så mamma väntar säkert på mig’’

’’ vill du att jag ska följa med dig? Så du slipper gå själv?’’ frågade Taylor sedan.

’’Nej, stanna du det behövs inte jag klarar mig.’’

’’Jag kan gå med dig?’’ sa jag sedan osäkert och jag insåg att orden bara slank ur mig utan att jag tänkt mig för, detta måste låta fånigt.

De tittade båda chockat på mig som om de glömt att jag var kvar i rummet men Taylor brast sedan ut i ett stort leende

’’Det borde du göra, så slipper hon gå själv när det är mörkt ute och allt’’ sa hon glatt och gav Carter tummen upp, hon gjorde det diskret och det var nog meningen att jag inte skulle se det.

You should do that, so she doesn't need to walk alone in the dark

 

’’Ja, om du vill förstås’’ sa Carter med ett litet leende.

Det var ingen tvekan om saken, klart jag ville. Det senaste timmarna med henne har vart de bästa på länge, jag kunde prata med henne utan att hon behandlat mig annorlunda.

’’ska vi gå?’’ frågade jag med ett leende och gick mot dörren.

*

’’Så… Jag såg dig dansa på festen’’ Carter gick bredvid mig men tittade nu ner i marken.

’’Du är otroligt duktig, du har talang’’ fortsatte jag men hon sa ingenting sedan tittade hon på mig osäkert. ’’Tycker du verkligen det?’’ hon tittade nu på mig med en allvarlig blick.

Var hon allvarlig? Trodde hon inte på mig?

’’Ja, varför skulle jag ljuga? Du var otrolig!’’ Sa jag högt.

’’Verkligen? Tack’’ allvaret i hennes ögon hade nu försvunnit och hon log stort.

’’Så… här bor jag’’

Vi stod nu utanför ett stort vitt hus, det var fint.

’’Jaha, okej jag antar att vi ses?’’

Hon tittade länge på mig ’’Det gör vi’’ sedan gav hon mig en snabb kram och gick in i det stora huset.

Jag visste inte vad det var, men Carter var speciell inte som någon annan jag någonsin träffat men något jag visste var att jag absolut ville träffa henne igen.

 

Jag tittade länge på honom, jag svär på att jag sett ansiktet förut… Men vart?  ’’Det gör vi’’ sa jag sedan och gav honom en kram som han snabbt besvarade. Kanske borde jag inte kramat honom? Det kanske bara blev fel?

Jag låste snabbt upp dörren till huset och gick sedan in.

’’Jag är hemma!’’ sa jag sedan högt så att mamma som säkert satt uppe och väntade på mig skulle höra.

---

Part 2 is up! 

Vad tycker ni? långt kapitel blev det så lite extra kommentarer förstjänar jag väl allt? :] 

Har just nu frågestund, så är det något du undrar över? ställ då din fråga här.

puss på er luvies, hoppas ni gillar kapitlet.. Börjar se suddigt nu klockan är snart halv fem på morgonen kanske dags att lägga sig? Jo.. Godnatt!

Ps, skulle behöva lite hjälp av er läsare till de kommande kapitlerna! Intresserad? wanna help me out? skicka då iväg ett mail till: [email protected]