My new life - The party - Chapter 3 Part 2

Allt hade gått så fel sedan jag kom till Stratford.

 Jag hade redan träffat någon som hatat mig från första början, jag drack inte vilket tydligen varenda tonåring här gjorde och jag hade också hunnit med att spilla ut en killes drink.

Jag passade helt enkelt inte in i denna värld.

Jag granskade noga de tonåringar som samlats runt omkring mig, jag kände inte igen någon förutom de få som kommit fram och presenterat sig själva. Min blick fästes på en tjej jag mycket väl kände igen. Den blonda tjejen jag stött på i kön på kafét, Alice.

’’Åh, fröken perfekt dricker Coca cola. Fröken perfekt är så rädd för att dricka lite, eller är det helt enkelt så att Fröken perfekt är rädd för föräldrarna?’’ sa hon sedan när hon mött min blick.

Hon skrattade högt och pekade på Coca cola burken jag hade i handen.

Nu kände jag en tår rinna ner för min kind, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Jag sprang, förbi folkmassan som blivit nu blivit större och upp för trappan.  Det var nästan tomt här uppe och jag hade ingen aning om vart jag var på väg jag ville bara vara ensam.

 Jag öppnade snabbt en dörr som jag först trott var till en toalett men som jag snabbt märkt var dörren till ett rum, det såg ut som ett gästrum. Jag sjönk ihop på golvet och lutade mig mot sängkanten.

 Tårarna slutade inte rinna och jag grävde ner ansiktet i händerna, jag kan inte minnas sist jag gråtit så här mycket eller någonsin känt mig så här sårbar.

’’Hey, hur är det? är du okej?’’

Jag tittade upp och såg att det nu stod en kille framför mig. Han tittade oroligt på mig med sina hasselnötsbruna ögon.

Hey, is everything okey? How are you?

 

Jag torkade snabbt bort tårarna i ansiktet.

’’Oroa dig inte, jag skulle precis gå’’ sa jag snyftande och skulle precis till att resa mig upp men jag hann inte ens halvvägs innan killen fattade tag om min hand.

’’Nej, sätt dig. Du är ledsen, du går ingenstans i dessa konditioner. Okej?’’

Han satt nu bredvid mig och kollade allvarligt in i mina ögon.

Jag trodde verkligen på att han försökte hjälpa mig. Han såg uppriktigt ledsen ut.

Jag sjönk ihop på golvet bredvid honom igen.

Han reste sig upp och gick mot den tillhörande toaletten och kom snabbt tillbaka med en mugg i handen.

’’Drick, det hjälper’’ Jag kollade osäkert på muggen och undrade vad det var i.

’’Det är bara vatten, jag lovar’’ sa han och log mot mig. Hans leende fick mitt hjärta att slå ett extra slag och jag hade ingen aning om varför. 

Jag tackade och drack snabbt upp vattnet.

 

Jag gick till köket och tog en Coca cola burk innan jag gick fram till den stora folkmassan som samlats runt dansgolvet.

 Jag visste inte vad det var alla tittade på men jag fick snart se det själv. Alla hade samlats för att titta på en tjej som dansade, hon var riktigt duktig. Då menar jag oerhört duktig. Jag förstod nu varför alla samlats, det var fascinerande. Jag hade sett många proffsiga och duktiga dansare förut bland annat de dansare jag hade med mig på mina turnéer, men tro mig jag hade aldrig någonsin sett någon röra sig på sättet hon gjorde. Jag började klappa händerna i takt med de andra som stod och tittade på när tjejen rörde sig i takt med musiken.

Hon slutade plötsligt dansa. Hon tittade förvirrat runt omkring sig och hon såg inte alls lika lycklig och harmonisk ut som hon gjort för bara någon sekund sen.

’’Åh, fröken perfekt dricker Coca cola. Fröken perfekt är så rädd för att dricka lite, eller är det helt enkelt så att Fröken perfekt är rädd för föräldrarna?’’

Jag kände genast igen rösten. Alice. Tjejen som alltid skulle göra livet surt för alla andra.

Tjejen sa ingenting, hon stod bara där omringad av en massa människor, tyst.

Jag såg en tår rinna ner längs hennes släta kind och det tog inte lång tid innan hon trängde sig förbi den stora folkmassan och sprang upp på övervåningen.

’’Att du alltid ska förstöra för alla andra Alice. Grattis du är nu officiellt Stratfords elakaste människa’’ Röt jag till utan att tänka mig för innan jag sprang efter tjejen som blivit ledsen.

Jag var nu uppe på övervåningen men jag såg henne inte. Jag antog att hon gått in i något rum. Jag öppnade dörr efter dörr men hon var inte där. Jag öppnade den sista dörren, dörren till gästrummet. Där satt hon, gråtandes på golvet.

’’Hey, är du okej?’’ frågade jag och kände av en viss oro i min röst.

’’Oroa dig inte. Jag skulle precis gå’’ snyftade tjejen och torkade bort tårar i ansiktet. Hon var precis till att resa sig upp men innan hon hann fattade jag tag om hennes handled.

Don't worry, I was just leaving

 

’’Nej, sätt dig. Du är ledsen, du går ingenstans i dessa konditioner. Okej?’’

Jag slog mig ner bredvid henne och tittade in i hennes bruna ögon. De var vackra.

Tjejen var helt förstörd, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag reste mig upp och gick mot gästtoaletten, jag tog sedan muggen som låg på handfatet och sköljde ur den innan jag sedan fyllde den med kallvatten och gick tillbaka in i rummet.

’’Drick, det hjälper’’

Jag gav henne muggen och hon tog emot den med ett tacksamt leende.

Hon tittade sedan osäkert på muggen.

’’Det är bara vatten, jag lovar’’ la jag till och log stort.

”Tack” sa hon och log.

 En annorlunda våg av känslor slog mig när jag såg hennes leende men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

*
Vi hade suttit och pratat ett tag, mest om Alice och vilken idiot hon var.

Jag hade under hela konversationen försökt lugna ner henne och att berätta att Alice alltid vart elak mot alla tjejer hon tyckt vart bättre hon själv att det bara var avundsjuka allt ihop. Hennes tårar hade forsat ner för hennes kinder under hela konversationen. Men nu hade de äntligen slutat rinna.

Det slog mig att jag fortfarande fast jag pratat med tjejen i någon timme nu inte visste hennes namn.

’’Vad heter du?’’ frågade jag snabbt och log.

Hon tittade på mig ’’Carter. Carter Hamilton’’ sa hon och log stort.

Carter, fint namn tänkte jag för mig själv.

’’Dudå? Vad heter du?’’ frågade hon glatt.

Frågade hon just efter mitt namn eller inbillade jag mig? wow, detta har inte hänt på… ja jag vet inte flera år. Men hur? Jag tittade på henne och mötte hennes bruna ögon som nu fyllts med iver.

”Justin” sa jag sedan och log stort. Det kändes på något vis väldigt skönt att hon inte visste vem jag var men på ett annat sätt kändes det konstigt och… annorlunda?

’’Där är du Carter!’’

Min blick förflyttades från Carter till dörren där jag Taylor nu stod. Jag kände inte henne personligen men jag visste att hon gick på min förra skola och var vän med både Chaz och Ryan.

’’Jag har letat i typ två timmar efter dig men när jag inte hittade dig nånstans trodde jag du gått hem. Hur är det?’’ fortsatte hon sedan förvirrat samtidigt som hennes blick förflyttades mellan Carter och mig.

’’Det är bra nu’’ hörde jag Carter säga och jag såg i ögonvrån att hon tittade på mig.

’’Jag tänkte gå hem nu, det är ju sent och så mamma väntar säkert på mig’’

’’ vill du att jag ska följa med dig? Så du slipper gå själv?’’ frågade Taylor sedan.

’’Nej, stanna du det behövs inte jag klarar mig.’’

’’Jag kan gå med dig?’’ sa jag sedan osäkert och jag insåg att orden bara slank ur mig utan att jag tänkt mig för, detta måste låta fånigt.

De tittade båda chockat på mig som om de glömt att jag var kvar i rummet men Taylor brast sedan ut i ett stort leende

’’Det borde du göra, så slipper hon gå själv när det är mörkt ute och allt’’ sa hon glatt och gav Carter tummen upp, hon gjorde det diskret och det var nog meningen att jag inte skulle se det.

You should do that, so she doesn't need to walk alone in the dark

 

’’Ja, om du vill förstås’’ sa Carter med ett litet leende.

Det var ingen tvekan om saken, klart jag ville. Det senaste timmarna med henne har vart de bästa på länge, jag kunde prata med henne utan att hon behandlat mig annorlunda.

’’ska vi gå?’’ frågade jag med ett leende och gick mot dörren.

*

’’Så… Jag såg dig dansa på festen’’ Carter gick bredvid mig men tittade nu ner i marken.

’’Du är otroligt duktig, du har talang’’ fortsatte jag men hon sa ingenting sedan tittade hon på mig osäkert. ’’Tycker du verkligen det?’’ hon tittade nu på mig med en allvarlig blick.

Var hon allvarlig? Trodde hon inte på mig?

’’Ja, varför skulle jag ljuga? Du var otrolig!’’ Sa jag högt.

’’Verkligen? Tack’’ allvaret i hennes ögon hade nu försvunnit och hon log stort.

’’Så… här bor jag’’

Vi stod nu utanför ett stort vitt hus, det var fint.

’’Jaha, okej jag antar att vi ses?’’

Hon tittade länge på mig ’’Det gör vi’’ sedan gav hon mig en snabb kram och gick in i det stora huset.

Jag visste inte vad det var, men Carter var speciell inte som någon annan jag någonsin träffat men något jag visste var att jag absolut ville träffa henne igen.

 

Jag tittade länge på honom, jag svär på att jag sett ansiktet förut… Men vart?  ’’Det gör vi’’ sa jag sedan och gav honom en kram som han snabbt besvarade. Kanske borde jag inte kramat honom? Det kanske bara blev fel?

Jag låste snabbt upp dörren till huset och gick sedan in.

’’Jag är hemma!’’ sa jag sedan högt så att mamma som säkert satt uppe och väntade på mig skulle höra.


Part 2 is up! 

Vad tycker ni? långt kapitel blev det så lite extra kommentarer förstjänar jag väl allt? :] 

Har just nu frågestund, så är det något du undrar över? ställ då din fråga här.

puss på er luvies, hoppas ni gillar kapitlet.. Börjar se suddigt nu klockan är snart halv fem på morgonen kanske dags att lägga sig? Jo.. Godnatt!

Ps, skulle behöva lite hjälp av er läsare till de kommande kapitlerna! Intresserad? wanna help me out? skicka då iväg ett mail till: angelica_nordin@live.se


My new life - The party - Chapter 3 Part 1

Det hade gått ungefär femton minuter när mamma äntligen var klar med min sminkning. Hon hade inte sminkat mig så mycket, men det kändes ändå som det gått en evighet innan jag var klar och fick se mig själv i spegeln.

När jag först visste att jag skulle gå på festen fick blev jag lite panikslagen när det kom till sminket och kläderna, dock var det sådant som min mamma var expert på. Som tur var.

’’Du är väldigt vacker älskling. Tänk alltid på att inte ta för mycket smink bara, då täcker du bara din vackra naturliga lyster’’ sa hon och höll en liten spegel framför mig.

Min spegelbild eller var det verkligen min? I vilket fall så var tjejen i spegeln vacker.

’’Tack mamma!’’  Jag gav henne en stor kram

’’Det var så lite så gumman, gå nu och ha så kul!’’

’’Jag ska’’

När jag sa de sista orden var jag redan på väg ner.

The girl in the mirror was beautiful

När jag kom fram till kafét stod Taylor redan där och vänta på mig.

’’Åh, du kom! Jag börja tro att du inte skulle dyka upp’’ sa Taylor så fort hon såg mig och gav mig en snabb kram.

’’Förlåt för att jag är sen’’

’’Äsch, det gör inget om vi kommer lite sent’’

Jag hade ingen som helst aning om vart vi skulle så det var bara att följa efter Taylor helt enkelt.

’’Så… Vad heter killen som håller i festen? Och blir det inte lite skumt om jag helt plötsligt dyker upp helt oinbjuden?’’

’’Han heter Chaz, riktigt schysst kille. Hans fester är alltid helgrymma och sluta inbilla dig saker nu va? Du är en av oss nu, det är inga som helst problem med att du kommer’’ Det sista sa hon med ett stort leende fast klistrat på sina läppar.

När vi kom till festen var det redan proppat med tonåringar.

De flesta kom och hälsade glatt på Taylor. De hälsade såklart på mig med men då lät det oftast likadant. Det var något i stil med ’’åh du måste vara ny, vad heter du?’’

Allt de ville var att hälsa på mig och vara trevliga, lära känna mig lite bättre och så. Men det hela blev så mycket jobbigare när jag var den nya tjejen. Jag ville vara jag, eller nej allt jag ville var att passa in.

Var jag än gick stod alla i grupperingar. Antingen pratade de eller så dansade de.

Det var jobbigt att vara den enda som inte kände någon. Eller jag kände ju Taylor men hon kände alla andra så det var inte riktigt samma sak.

”kom” sa Taylor snabbt och tog tag i min hand. Hon drog med mig till köket jag skulle precis fråga vad vi gjorde i köket då hon började blanda en drink av något slag.

Jag vände mig om och krockade in i en kille så hårt att han spillde ut halva sin drink. Jag tittade på honom och märkte då att han var ganska lång och mörkhårig.

’’Förlåt, jag är så ledsen’’

’’Ingen fara tjejen, mitt namn är Chaz och du heter?’’ han skrattade nu och sträckte fram sin hand

’’Carter’’ sa jag och skakade hans hand.

’’Ta något och dricka vettja!’’

’’åh, okej’’ sa jag och tittade förvirrat på bordet som var fyllt med en massa alkohol och dricka av olika slag.

’’Redan fixat’’ sa Taylor glatt och räckte mig sedan en röd plastmugg.

’’Vad är det för något?’’ frågade jag nyfiket och luktade på drycken, jag ångrade mig genast då stanken av stark alkohol slog mig.

’’Nej, tack… Finns det Coca cola?’’ sa jag med ett osäkert leende och kände mig ganska fånig.

’’Självklart, här har du’’ Hon log och gav mig en Coca cola burk.

”Tack”

Jag log stort och tog emot den.

Jag var väldigt tacksam över att Taylor inte behandlade mig som ’’den nya tjejen’’ utan som en vän hon känt länge.

’’Kom så dansar vi’’ hon drog iväg mig med ett ryck mot dansgolvet och det tog inte lång tid innan rytmen tog över min kropp och jag försvunnit in i dansens värld.

 Jag vet inte hur lång tid jag dansat för mig själv innan jag märkt att Taylor inte längre dansade och ingen annan heller för den delen. Jag märkte också att människor flockats kring mig och de stog alla och klappa händerna. Jag slutade genast dansa.

Detta var inte sant, andra dagen i min nya hemstad och jag hade redan gjort bort mig. Jag kände mig hur tårarna brände bakom ögonlocken och jag gjorde allt för att hålla de tillbaka.

Men det var en sak jag inte förstod, varför klappade alla? Varför hade de slutat dansat?

Sen slog det mig. De hade slutat dansa för att titta på hur jag gjorde bort mig. De klappade för att de tyckte det var kul.

Mina pinsamma danssteg skulle aldrig visas för någon bara för hönsen i det stora hönshuset hemma i Texas.

Jag visste det. Jag visste det så väl, så varför hände detta?


Detta är som sagt bara part 1 av Chapter 3. Kapitlet är färdigskrivet men, när jag skriver kapitlerna så skriver jag alltid de huvudsakliga händelserna i kapitlet först och när jag är färdig med allt det. Går jag tillbaka och rättar stavfel lägger till/ändrar detaljer. Chapter 3 är 5 A4 papper långt (Jag sa ju att nästa kapitel skulle bli långt haha) och jag hinner därför inte gå igenom mer än hälften ikväll och ville inte att ni skulle behöva vänta ännu en dag på ett kapitel. Men Part 2 kommer imorgon, promise. I part 2 där kan jag säga er mina vänner att Justin's perspektiv kommer vara med!

Kommentera vad ni tycker om kapitlet so far!

 


My new life - Exploring - Chapter 2

 Jag vred och vände mig i sängen klockan var bara nio på morgonen men jag kunde inte somna om. Speciellt inte när hela mitt rum fyllts med doften av nystekta pannkakor. Min favorit, jag kände att min mage börjat kurra.

Jag reste mig upp ur sängen och tog på mig mina favorit jeans, ett enkelt grått linne och en tunn vit tröja att ha över innan jag gick ner till nedervåningen.

När jag kom ner satt redan hela familjen samlad pappa och Haily satt och serverade sig själva samtidigt som mamma stod och stekte de sista som fanns kvar av smeten.

Jag slog mig ner bredvid Haily som kollade konstigt på mig.

’’Vad är det?’’ frågade jag och höjde på ögonbrynen.

’’Du är vacker’’ sa hon med ett stort leende

Jag kunde inte låta bli att lé.

’’Du med’’ sa jag och kollade kärleksfullt på min lillasyster.

Hon log stort och började sedan att äta sina pannkakor.

’’God morgon älskling’’ sa mamma och pussade mig på pannan samtidigt som hon la ner ett fat med pannkakor täckta med sirap framför mig.

’’Tack mamma’’

Jag gluffsade i mig pannkakorna och det kan inte ha tagit mer än tio minuter innan pannkakorna på min tallrik var slut.

''Oj, du var hungrig'' sa pappa och skrattade.

’’Men det är ju så gott haha!''

Jag reste mig upp och ställde sedan ner min disk i diskmaskinen.

’’Tack för frukosten’’ sa jag innan jag gick ut till hallen för att sätta på mig mina slitna men mycket fina boots.

’’Jag går ut och utforskar lite!’’ skrek jag.

''okej, men kom inte hem så sent'' hörde jag mamma skrika från köket.

 Jag svarade med ett enkelt ''Okej'' och gick sedan iväg.

 

Efter att ha gått runt i staden i ca 1 timme gick jag in på ett litet kafé.

Jag ställde mig i kön och granskade det lilla kafét, det var mysigt.

Jag hörde hur ett par tjejer bakom mig börja fnissa och kände sedan en liten knackning på min rygg.

Jag vände mig om och mötte en lång, blond tjej med mycket smink, skyhöga klackar och en väldigt kort klänning.

’’Ja?’’ sa jag och log.

’’Snygga boots’’ sa hon med en ton jag inte riktigt kunde tyda.

Men jag antog att det var en komplimang.

’’Tack så mycket!’’ sa jag glatt.

’’Det var inte en komplimang loser, det ser ut som något du fått tag i på sopptippen’’

Hon och tjejen bredvid henne började skratta högt.

 

Det högg till i magen. Ingen hade någonsin sagt något så elakt till mig. Jag kände hur mitt leende bleknade.

 Jag vände mig med ett ryck när jag hörde tjejen i kassan fråga vad skulle ha.

’’En kaffe latte och en chokladboll tack.’’ Sa jag och gav tjejen i kassan ett leende.

’’Det blir 5 dollar’’ sa tjejen samtidigt som hon knappade på kassaapparaten.

’’Hoppas du har råd’’ viskade den blonda tjejen bakom mig i mitt öra. Sedan fnittrade de igen.

Jag tog fram en 5 dollars sedel ur min ficka och gav tjejen i kassan den innan jag gick iväg med min bricka.

Jag hittade en ledig plats längst bak i hörnet.

Jag förstod verkligen inte varför den blonda tjejen var så otroligt taskig mot mig. Hon kan omöjligt sett mig förut.

 Jag antar att hon vet att jag är ny här, det märks tydligen på mig. Tänkte jag och kollade ner på mina boots som nu längre inte kändes så fina som när jag satt på mig de imorse.

Jag granskade länge mina boots tills jag hörde någon harkla sig.

Framför mig stod en tjej med långt brunt hår och gröna ögon.

Hon var otroligt vacker.

 

’’Jag gillar de’’ sa hon och log.

’’Bootsen alltså’’ la hon till och log ännu större.

Den här gången lät det som att det var en komplimang men jag vågade inte chansa.

’’Du är inte ironisk eller nåt nu va?’’ sa jag med ett osäkert leende.

’’Nej inte alls, jag stod bakom Alice i kön och hörde vad hon sa till dig. Jag ville bara försäkra mig om att du var okej.’’

 Jag tycker att de är jättefina och originella’’ sa hon med ett leende.

’’Åh, tack så mycket!’’ sa jag och var nu mycket gladare än vad jag nyss vart.

’’kan jag slå mig ner?’’ sa hon och nickade mot den tomma platsen framför mig.

’’Jadå’’ sa jag glatt.

’’Mitt namn är Taylor förresten’’ sa hon och räckte fram sin hand.

’’Carter’’ sa jag och skakade hennes hand vänligt.

’’Alice är en idiot, bry dig inte om henne hon trackar ner på allt och alla, det är helt enkelt den hon är.’’ Sa hon sedan.

’’hm, ja jag antar det. Men Jag förstår bara inte varför hon är så elak mot mig, jag menar hon känner mig inte och det är första gången hon någonsin sett mig.’’

’’Avundsjuka, hon avskyr när någon är vackrare än henne själv och måste då säga något elakt så att personen inte känner sig lika fin längre’’ sa Taylor snabbt.

Jag höll inte med Taylor, jag tror nämligen inte att tjejen som tydligen hette Alice skulle vara avundsjuk på en tjej som mig. Hon tyckte jag var en fattig tjej med fula skor.

Men jag nickade ändå.

’’Så, du är ny här?’’

’’Ja, det märks tydligen’’ sa jag och suckade.

’’Ja, eller jag menar alla känner alla här i Stratford eftersom att det är en sån liten stad, så alla märker när ett nytt ansikte dyker upp. Vart kommer du ifrån?’’

’’Jag har hela mitt liv bott på en bondgård i Texas’’ sa jag och log.

’’Wow, häftigt! Så du har typ haft värsta gården med hästar och grejer?’’ frågade hon imponerat.

’’Ja, exakt haha’’ svarade jag och skrattade till.

 

Vi satt och pratade i timmar och jag lärde känna Taylor riktigt bra. Taylor dansade också, precis som jag. Jag märkte även att Taylor var en tuff tjej med mycket attityd, vilket jag gillar. Hon sa även, jag citerar ’’jag säger alltid vad jag tycker.’’ Vilket betyder att hon står för sina åsikter.

 

Jag kollade klockan och såg att den redan var fem vilket betyder att jag måste hem innan mamma börjar bli orolig.

’’Du, jag är ledsen men jag måste hem nu, klockan är mycket och mamma väntar’’ sa jag och blev genast stressad.

’’Det är lugnt men hey, vi ses?’’ sa hon och hennes ögon fylldes med förhoppning.

’’Självklart! Här har du mitt nummer’’ sa jag och skrev ner mitt nummer på servetten framför mig som jag sedan gav till henne.

’’Hejdå’’ sa jag och gav henne en snabb kram innan sprang iväg hemåt.’’

Precis när jag kom innanför dörren fick jag ett sms från ett okänt nummer

’’Hey! Det är fest hos en kille som går på min skola ikväll ska du med? Det blir kul! /Tay’’

Jag funderade ett tag innan jag skickade iväg ett enkelt ’’Ja :)’’

Det tog inte lång tid innan jag fick ett till sms från Taylor ’’Grymt! Vi träffas ikväll vid Kafét kl 20.00 :)’’

Jag la ner mobilen på hallbordet och stannade sedan upp då tanken slog mig.

Jag ska på fest. Hur ska detta gå? jag har aldrig vart på någon fest förut. Hur skulle jag passa in? Oh herregud jag hade mycket att göra nu innan jag var tvungen att sticka iväg igen.

Jag sparkade av mig skorna och sprang upp till övervåningen.


Okej, det var meningen att kapitlet skulle komma upp före tolvslaget men jag hann inte haha. Men ni får ju ändå ett långt kapitel nu. Hope u like it.

Och glöm inte att kommentera, det tar bara någon minut och det betyder så otroligt mycket för mig att få lite feedback då det blir roligare att skriva.

Peace Out /Angelica